måndag 23 juli 2012

Vi berättade sagor för varandra om hur vi fallit ur en ängels kam

Jag måste börja om. Rensa, förtränga, bevara - beroende på. Eller jag vet inte. Det som har etsat sig fast, och som därmed kommer bevaras, vare sig jag vill eller inte, är det som gör mest ont, och det vill jag mest bara förtränga. Vill förtränga hur skönt det var att ha hans händer mot min nakna hud, hur han förstod mig, hur han mötte min blick, hur hans SMS fick mig att må bra, hur han höll om min rygg då vi kysstes, orden han skrev i boken han gav mig när jag fyllde år och så vidare ... Jag kan inte bära på dessa minnen. Och om inte detta ska bevaras vet jag inte vad som ska bevaras ur denna historia.  Den brutala tystnaden? Paniken? Tårarna? De sömnlösa nätterna? Jag inbillar mig att jag lever bra utan allt det där.

BARASLÄPPDETFÖRIHELVETE.

Jag försöker. Jag andas. Det går bra ett tag, sedan rasar allt samman. Om inte i förtvivlan, så i hat. Jag kan inte riktigt komma fram till vad jag känner i alla stunder, mina känslor sliter mig i trasor. Jag hatar honom för att han har bedragit en annan tjej, varit oärlig mot mig och handlat som en jävla idiot, men samtidigt ... tycker jag honom väldigt mycket. Vi förstod varandra. Förstod varandra. Jag tror inte vi förstår varandra längre.

Inte ens vi ...

Vem är han? Vem var han? Jag mår illa.

Jag väntar ... Jag vet inte på vad. Han hör inte av sig längre, och det är väl lika bra. Jag har ändå slutat lyssna. Jag har inget förtroende för honom. Men samtidigt sitter jag ändå här och ber om att telefonen ska vibrera till och hans namn ska lysa upp min display. Han säger att det är mycket jag inte vet, som jag tror mig veta. Jag vet inte vad han pratar om, men det spelar inte så stor roll, det finns ändå inga förmildrande omständigheter som kan bortförklara detta. Pusselbiten som saknas är för komplex för att passa in i denna värld.

Men jag önskar att ger mig denna komplexa pusselbit och att allt bara blir som förr. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar