söndag 28 april 2013

Varför stal du inte min förvirring när du ändå höll på?

Var det verkligen i morse jag fantiserade om att få känna hans hud? Nu kändes det så avlägset. Det tillhörde en annan tid, ett annat liv, ett annat Jag. I teorin hade jag förstått det här länge, men känslor i praktiken är dessvärre inte ekvationer med givna lösningar och jag hade inget svar på frågan: ”Varför?” trots att jag var en rationell människa som utvärderar människor utefter sina handlingar.

En joint skickades runt i det stökiga vardagsrummet och det talades om både djupa och mindre djupa saker. För de andra skulle kvällen förmodligen minnas som en trevlig kväll dagen därpå, för att sedan suddas ut allt mer och mer och tillslut bara bli något vagt töcken i mängden av alla andra vaga töcken. Men för mig skulle kvällen aldrig suddas ut och bli något vagt töcken, hur alldaglig den än tillsynes verkade. Medan jag satt och samtalade med mina vänner gick något upp för mig, något jag önskade hade gått upp för mig för längesedan så jag hade sluppit slösa bort mig själv på detta vis.

”Är kärleken verkligen blind?”. För fem år sedan hade jag svarat Nej på frågan, men sedan jag hade träffat honom hade jag svarat Ja. Något svar på frågan: ”Varför?” hade jag fortfarande inte och jag började nu förstå hur det kom sig. Det fanns inget svar. Sinnesförvirring, möjligtvis.  Han var inte vad jag ville ha. Det var bara något i brist på något annat. Kanske ett resultat av dålig miljö. 

Allting bara släppte. Jag kunde börja lita på min rationella sida igen. Om någon bara kunde ha rånat mitt dåvarande Jag på förvirring …

De kalla regndropparna rann ner för min bleka hud, men jag var fängslad av känslan av att inte vara fånge i en kropp som inte lyder så jag noterade knappt ens ovädret när jag cyklade hem i oktobernatten.  I mitt huvud snurrade alla årstider, alla liv, alla Jag. Vad var det för dag? Vad gjorde jag? Vem var jag? Jag visste inte, jag hade tappat bort mig själv och tiden på vägen medan jag drunknade i mina otaliga försök att hålla mig flytande. Men jag skulle ta reda på det. Jag hade vunnit tillslut.  

Om någon bara kunde ge mig tillbaka den stulna tiden.

torsdag 25 april 2013

Rubrik

”Jag hatar dem”, sa jag tyst för mig själv. Och det var inget jag bara sa, utan jag kände verkligen avskyn när jag granskade dem. De bringar ingen form av hopp och det är inget som kommer att utgöra någon del av Historien. De gör inga avtryck och kommer någon ens att minnas dem imorgon? De är bara några menlösa droppar i ett menlöst hav. Ett hav som förmodligen har många liv på sitt samvete.

Sedan resulterade avskyn nu i att jag skapade några fler meningar att hata. Att jag är modern till denna smörja … Jag vet i alla fall vad William Faulkner menade.

måndag 22 april 2013

Åter igen.

Vi börjar om. Glömmer allt som behöver glömmas och låtsas att det då sker något magiskt, fast faktum kvarstår - vi är kvar på precis samma ställe, i precis samma kött. Det går inte att ta paus från Allt, och sedan trycka på Play någon helt annanstans. Teleportation är inte verklighet än. (Eller är det det? Hur ska vi veta? Jag jobbar inte på Cern.) Vi kommer inte bli rena som nyfallen snö bara för att vi vill intala oss själva om att vi ska "ta nya tag på måndag". Vi kan inte trolla, vi är smutsigare än utbankad kola på en sunkig krogtoalett och det går bara utför. Men vi låtsas. Vi leker lite. Ingen har dött av det. Eller är det just det som alla som faller offer för synderna gör ständigt?

Väggarna är kala, men någonstans där man kan ana fraktaler som klär väggarna när syran slår till, när det känns som att en evighets tankar hinner rusa genom kroppen och man inser att man kan vara rätt illa ute och måste balansera på den styva linan i ett halvt dygn till, kan jag se något. Något som väckte lusten att berätta. Jag vet inte vad jag ska berätta, det får vi se.

Jag vet inte var jag är på väg.

Allt är som vanligt.

Klä mina väggar.