måndag 22 april 2013

Åter igen.

Vi börjar om. Glömmer allt som behöver glömmas och låtsas att det då sker något magiskt, fast faktum kvarstår - vi är kvar på precis samma ställe, i precis samma kött. Det går inte att ta paus från Allt, och sedan trycka på Play någon helt annanstans. Teleportation är inte verklighet än. (Eller är det det? Hur ska vi veta? Jag jobbar inte på Cern.) Vi kommer inte bli rena som nyfallen snö bara för att vi vill intala oss själva om att vi ska "ta nya tag på måndag". Vi kan inte trolla, vi är smutsigare än utbankad kola på en sunkig krogtoalett och det går bara utför. Men vi låtsas. Vi leker lite. Ingen har dött av det. Eller är det just det som alla som faller offer för synderna gör ständigt?

Väggarna är kala, men någonstans där man kan ana fraktaler som klär väggarna när syran slår till, när det känns som att en evighets tankar hinner rusa genom kroppen och man inser att man kan vara rätt illa ute och måste balansera på den styva linan i ett halvt dygn till, kan jag se något. Något som väckte lusten att berätta. Jag vet inte vad jag ska berätta, det får vi se.

Jag vet inte var jag är på väg.

Allt är som vanligt.

Klä mina väggar.

2 kommentarer:

  1. Hej!

    Vad kul med fler psykosdrabbade själar fängslade i våra köttsliga fängelsen.

    Antingen är du för smart, eller så är vi likare än vad jag trott.

    Kanske måste jag bara kryptera mig ännu mer.

    SvaraRadera
  2. Säg inte så, för smart vet jag inte ... Jag tror vi är väldigt lika och det bra. Jag är inte ensam i min psykos.

    SvaraRadera